Bottarveteaterns första försök gick bra, riktigt bra. Publiken kom, gav oss mycket beröm och tidningarna skrev snällt om oss. Vi spelade teater och när vi spelat färdigt möblerade vi om i salongen. Vi bar in bord och vred på bänkarna och vi som varit på scenen serverade gästerna.
Vi hade det trevligt i ”världens enda loge under agtak” när vi inte var på scenen. Vi spelade ihop oss till ett sammansvetsat gäng. Vi kunde summera en lyckad första säsong för vår lilla teatergrupp.
Vi hade också Gotlands kommun med oss. Via kulturnämnden gav kommunen nämligen bidrag till hembygdsföreningen. Pengarna fördes vidare till teaterkontot och kom alltså vår verksamhet till del. Vi hade inte bara biljettintäkterna som inkomst.
Faktum är att bidragsmöjligheterna har blivit sämre och det är många år sedan det utgick något kommunalt bidrag till vår verksamhet. Dessvärre måste vi också konstatera att tidningarnas intresse för att skriva om oss har svalnat. Eller kanske är det möjligheterna. Bottarve ligger inte idealiskt till geografiskt. För två år sedan blev vi inte ens rescenserade och det kändes tungt.
Men. Detta är inte en klagomur utan ett försök att berätta hur det var. Och hur det är. Och vi jobbar ju fortfarande på så riktigt illa kan de ju inte vara. Själva teatrandet är lika roligt som förr. Minst.